När jag slutat jobba halv nio hämtade Sabina upp mig och vi åkte till Framingham och kikade på bio och det var en upplevelse i sig. Låter bilderna tala för sig själva, men helt plötsligt kändes Sveriges bio väldigt liten... Vi såg en film som hette A good call och handlade om 2 arbetslösa tjejer som startade ett lite speciellt företag... När filmen var slut och vi skulle ta våra saker ser jag inte min plånbok. Letar för fullt men att någon i biosalongen skulle ha tatt den var inte så troligt med tanke på att vi vara var 10 personer som alla satt väldigt utspritt... Kommer på att jag inte sett plånboken sen jag var på toaletten innan filmen. Min fina, nya, plånbok. Vi mer eller mindre springer ut ur biosalongen för att kolla på toaletterna men självklart finns de ingen plånbok kvar.. Med hjärtat i halsgropen frågar jag killen i informationsdisken om han fått någon borttappad plånbok, men jag behöver inget mer säga förens han frågar hur mycket jag är villig att betala för min fina plånbok. Hade tur, någon hade lämnat i min plånbok och ALLT var kvar. Till och med min check som jag inte hunnit lösa in än. I den sekunden kände det verkligen som om min otur vänt och att det kommer gå bättre nu framöver.
När jag kommer hem ser jag att mina värdföräldrar öppnat dörren till våningen där jag bor, lämnat dörren på glänt och tänt ljuset. Det är sånna småsaker som gör att man trivs. Sånna saker som jag vet att mina föräldrar skulle gjort åt mig hemma, det värmer i hjärtat.
När jag kommer hem ser jag att mina värdföräldrar öppnat dörren till våningen där jag bor, lämnat dörren på glänt och tänt ljuset. Det är sånna småsaker som gör att man trivs. Sånna saker som jag vet att mina föräldrar skulle gjort åt mig hemma, det värmer i hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar