Då var det dags för mig av avslöja att jag numera befinner mig på svenskmark.. Några av er har säkert listat ut de, några har jag träffat/berättat det för och några har nog inte en aning.
Från dag 1 i min värdfamij har jag haft en olustig känsla. Någonting stod inte rätt till. När jag vaknade upp efter första natten i huset hade de lämnat mig ensam hemma med pojken, utan förvarning. Förväntades jag jobba eller inte? Hur länge skulle de dröja tills familjen kom hem igen?
Maten som fanns i huset var till stor del oätbar då den passerat sitt bäst-före-datum sen en bra tid tillbaka. Mitt rum var jag inte ensam om att ha, utan de delade jag med tusenfotingar, spindlar och flygande äckliga insekter. Jag är inte den som gärna vill klaga eller kritisera andra familjer men när man skriver en sak i ansökan och i själva verket är något helt annat, då börjar man ju undra.. Ser verkligen familjen sig som en trevlig, omtänksam och älskade familj när barnen går runt och mår förjävligt? Att höra en så ung människa säga att han inte vill leva längre, att hans föräldrar inte brydde sig utan bara tyckte att barnen var ivägen, det gjorde ont i mig. När barnen försökte prata med föräldrarna om det här på min och LCCn uppmaning resulterade de i ännu räddare barn då responsen de fick var ännu mera skäll. Pappan hotade barnen att han skulle göra dem illa, vara elak med dem om de yttrade sig om sina negativa känslor en gång till. Vid det här tillfället sa jag till familjen att jag inte ville vara kvar hos dem, att vi inte stod för samma syn på barnuppfostran och inte delade några värderingar överhuvudtaget. Efter några långa samal med min kontaktperson och programchef bestämdes att jag skulle åka hem. Vi gick igenom hur jag skulle säga till familjen för att få fram det på bästa sätt. I måndags skulle jag berätta det för familjen. Mamman tog de, på minst sagt fel sätt. Hon verkade lugn först, ringde Cultural Care och började genast säga elaka saker om mig på telefonen. Efter en stund kom hon till mig och frågade vart jag skulle bo under natten. Min LCC och jag kom överrens om att jag skulle komma och bo hos henne, men hon ville inte att familjen skulle veta om detta så hon bad mig säga att jag sov hos en kompis, vilket jaag gjorde när värdmamman frågade. Resultatet blev att mamman bestämt sa till mig att jag inte fick sova hos en kompis för CC personalen, jag fick prata med dem på telefonen och de börjar höja rösten, nästan skriker åt mig och frågar vad de har tagit åt mig, hur jag kan vara så självisk och bara tänka på mig själv och innan jag svarde på det ville jag gå undan så jag kunde få prata ostört med den här människan från organisationen, min värdmamma blir rasande och tvingar med mig in till köket, hon skriker på mig att jag inte sa få prata mer skit om familjen bakom ryggen på mig. Kvinnan från CC frågar vart jag ska bo, och jag som tror att hon är informerad om läget, svarar hos en kompis. Kvinnan blir då arg och frågar vad de är jag inte förstår, hon frågar vad som egentligen försigår och vart jag egentligen ska. Jag svarar då att jag ska bo hos min LCC, vilket kvinnan inte trodde på. Hon ber mig tala om för henne vilken adress min LCC har och hur jag ska ta mig dit, ger henne adressen och numret till taxin och hon ringer min LCC för att fråga. Hon får tag på min LCC och säger att de är okej att jag sover där, men att hon blev besviken på att jag talat om för min värdfamilj att jag skulle dit. Hur trodde hon att jag skulle kunna undgå att berätta de när de pressat mig så? Hon hör hur min värdmamma svär och är arg på mig för att jag inte sagt att jag skulle till LCCn. Kvinnan på telefonen frågar om någon slagit mig; inte än svara jag, hon frågar om någon varit elak; yes, everyday, svarar jag. Kvinnan i telefonen pratar med min värdmamma för att uppdatera henne om läget, jag går in till mitt rum och gör iordning de sista sakerna medans jag utan resultat försöker få tag på en taxi. Skickar sms till min LCC och försöker ringa utan svar.
Min värdmamma ropar ut mig i köket och förklarar att hon vill ta itu med en del problem, hon frågar ännu en gång varför jag vill lämna familjen, hon kan inte förstå hur jag kan vara missnojd med den. Hon tar fram papper och penna och antecknar allt jag säger. Hon vill veta antal samtal jag haft med LCCn, klockslag när vi pratat och vad vi sagt. Jag minns inte vad jag svara på detta då det har blivit suddigt i minnet bitvis av händelsen. Tillslut säger jag att jag är rädd för henne varpå hon svarar att jag borde vara det, men att hennes man är ännu argare än henne och att det är honom jag borde vara rädd för. Hon säger att hon inte tänker låta mig åka därifrån och att hon vill att hennes man ska få ta itu med mig innan hon ens överväger att låta mig komma därifrån. Hon skriker på mig och anklagar mig för diverse saker, hon säger att hon ska se till så jag aldrig mer får sätta min fot i landet och jag går till mitt rum för att komma därifrån. Jag ringer Anna, min svenska kompis som bor ungefär 20 minuter bort, hon sätter sig direkt i bilen och åker mot mig.
Under tiden så hör jag att pappan kommer hem och är milt sagt väldigt upprörd, så jag blir om möjligt ännu räddare smyger ut i hallen, hämtar min jacka o mina skor, smyger in till mitt rum och låser upp min ytterdörr. Det sista jag hör innan jag tar med mig väskan med passet och visumpapprernaa är att pappan frågar vart jag gömmer mig. Jag smyger utmed husväggen och in i skogen bredvid huset, spinger genom den och tar därefter skydd i närmsta trädgård tills Anna kom.
Väl i bilen ringer jag upp CC för att berätta att jag fått rymma från huset varpå killen jag pratar med säger att han inte har tid att hjälpa mig just nu, utan han skriver en lapp och lämnar så kontoret kan ta tag i imorgon. "thank you for your call, have a wounderful rest of your day". Vilket del av; jag är på rymmen från min värdfamilj och behöver hjälp , som de här snubben missade är oklart men han kan inte ha förstått mycket.
Väl hos Anna försöker jag få tag på min LCC igen, utan resultat. Annas värdföräldrar ringer upp LCCn från deras mobiler och då svaraar hon, så de pratar med henne och berättar vad jag sagt till dem. Efter en stund har jag program chefen och LCCn i telefon och de ber om ursäkt för de som hänt mig och beklagar för allt mitt besvär. De vill att jag berättar i detalj för dem vad som hänt och sen säger de att de inte vågar åka tillbaka och hämta mina väskor utan att de vill skicka dit mig med poliseskort. Pappan i den familjen jag var i blev arg och tyckte inte de var rätt att låta mig åka tillbaka dit så han åkte istället åt mig. Jag fick tillbaka mina väskor och ännu en ursäkt från CC för det jag behövt uppleva. De betalar min taxi till flygplatsen dagen därpå men mitt flyg fick jag betala själv.
Att det i efterhand kommer upp att familjen varit elak mot tjejen som var där innan mig, och att min LCC har ljugit mig rakt upp i ansiktet och sagt att det var en mycket bra familj.. det talar bara ännu mer för vilken dålig ihopsättning det här är... När jag hade varit hos familjen några dagar berättar barnen att en av deras tidigare au pairer försökt ta livet av sig hos familjen. hur sjukt är inte det? Den dagen jag rymde från familjen gav proogram directorn mig ett löfte, om att hon skulle ta bor familjen från programmet och inte risekera att någon skulle få vara med om samma sak.
Min upplevelse som au pair i USA? Den listan kan göras lång och innehåller en rad olika saker. Just nu är jag bara så himla besviken på att jag inte fått mer hjälp, att de backar när man behöver dem som mest, att mitt år i usa inte alls blev som jag tänkt mig. Men jag är glad över att vara hemma i säkerhet. Har hunnit träffa några av mina fina vänner och familjemedlemmar och de var inte många som visste om att jag funderade på åka hem, efter måndags upplevelser fick jag nog och på kvällen bokade jag flyget hem. Tisdag eftermiddag amerikansk tid lyfte mitt direktflyg mot stockholm och det känns skönt att kunna andas ut utan att vara rädd för att någon ska skada en. Just nu sitter jag hemma hos Filippa och Simon, har spenderat kvällen hos dem i Hjo.
"You don't know what you got, unti you misses it a lot"
Har verkligen lärt mig att uppskatta små saker mer. Även att jag växt upp i en så omtänksam familj med sunda värderingar, en familj som bryr sig. Vänner som stöttar och som delar roliga och jobbiga upplevelser med en. Just nu ser jag fram emot en rolig helg med saknat folk, även om jag inte mår så bra. Känns som om jag befinner mig i en mardröm, får be Filippa nypa mig imorgonbitti, eller så hoppas jag att jag vaknar upp och inser att allt bara varit en dröm. Hela alltet, och att det inte har börjat än. Men nu är jag hemma, redo att ladda upp inför nästa äventyr. Nu ska jag försöka sova, vilket inte är så lätt med den jetlag jag har.
Tack till alla er som följt mitt ävenyr via bloggen.
