Lägesuppdatering

Shit, det här är något jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva om. Jag vet inte riktigt i vilket ände jag ska börja. Det finns så mycket som har hänt som jag inte delat med mig av här på bloggen, det har inte känts rätt. Jag tycker om min värdfamilj så himla mycket men det finns några saker som gör att jag inte trivs, jag vill och tänker inte hänga ut dem genom att nämna de sakerna här. Hur som helst har jag haft kontakt med min LCC sen ett tag tillbaka och jag har försökt att klara av att vara kvar här, funkar så himla bra med barnen och tycker om dem hur mycket som helst! I början på veckan pratade jag lite ytligt med min värdmamma om att jag kände mig väldigt stressad. Deras livsstil är väldigt hektiskt säger dem och det märker jag av. Hur som så bestämde jag mig för att jag inte kunde ha det så här längre, kroppen börjar säga ifrån, jag har fått magkatarr och är inte helt mig själv. Samtalet fick inte den vändningen som jag hade hoppats på men vi bestämde att jag skulle gå in i rematch. Jag förstår att de blev väldigt chockade och jag mår dåligt för deras skull för att de ska behöva gå igenom de här, men det här ska vara mitt år, jag ska uppleva så mycket som bara går och jag vill se saker! Så nu hoppas jag på att det här löser sig på bästa sätt. Jag kommer bo kvar här och arbeta som vanligt de 2 veckorna som jag ska vara i rematch, omplacering. Officiellt är jag inte i rematch än, det blir man först när man haft ett möte med sina värdföräldrar tillsammans med sin LCC, vilket vi kommer ha i början på kommande vecka om jag fattat saken rätt. Jag pratade med min LCC igår och hon berättade att det redan fanns en familj som eventuellt var intresserade av mig. Så jag tror och hoppas inte att jag kommer behöva lämna det här landet ännu. Jag kommer höra mig runt med LCCer i området, höra av mig till de LCCer som jag fått mail till genom mina fina vänner som finns utspridda i detta landet. Jag har fått många erbjudanden från mina vänner här om jag behöver någonstanns att bo. Den svenska familjen som jag berättade om som bodde i Weston erbjöd mig att jag fick bo där om jag ville, och om jag behövde mer tid att hitta en familj än de 2 veckorna som jag är i rematch, så får jag vara deras au pair medans de väntar på sin. En kvinna i Chicago, Margaret, är en mamma som kom i kontakt med mig via Cultural Care i vintras, den familjen valde att gå med ett annat boloag men vi har haft kontakt ända sendan då. Hennes familj var i rematch men deras nya au pair kom i veckan, vilket var typiskt då jag väldigt gärna hade varit au pair i den familjen, men hon erbjöd mig att jag fick komma och bo hos dem om jag behövde och om jag hittar en annan familj ska jag åka och hälsa på dem. Min fina vän Caroline som bor i Washington D.C erbjöd även hon att jag fick komma och bo hos henne. Jag uppskattar alla som stöttar, hör av sig eller bara finns där.
Jag mår bättre än förväntat men tanken på att jag inte vet vart jag kommer vara om ett par veckor skrämmer mig. Borde jag skratta eller gråta? Är det rätt eller fel? Vissa saker kommer jag aldrig f svar på. Men jag känner lite - våga chansa eller skyll dig själv.