Varför landa när jag flyger fritt

Dagen har gått undan. Fick en tid bokad på Volkswagen för att kolla över min trogne följeslagare under mina 57 dagar i USA, ja jag pratar såklart om bilen, Inte emelie som man skulle kunna tro att var. Idag var den min tur att välja vilken maträtt som jag skulle laga (kul att man får äran att bestämma själv). Blev grönsaks lasagne, får smaka på den ikväll när jag jobbat färdigt. Har fått flera frågor av James under dagen; when are you leaving us? Do you have to go?
Alltid lika svårt att svara men hoppas på att det kommer komma något bra av allt detta svåra. Fick ett mail från pappan i min nya familj, han bad om ursäkt att han inte kontaktat mig tidigare (har bara pratat med mamman, vilken äventyrare jag är va?) han välkomnade mig till familjen och till deras dream-team. Han försäkrade att vi tillsammans skulle se till att jag fick den bäst möjliga förutsättning på mitt år här. De känns som väldigt varma och omtänksamma människor, ska bli väldigt kul att träffa dem. Även om jag är nervös som tusan. Har inte ens sett mamman på Skype, hur ska jag känna igen henne när hon möter upp mig på Chicagos flygplats om 3 dagar? Det här med att flyga själv har varit ett litet orosmoment men vaaaaa faaasen. Jag är stolt över att jag tagit mig så här långt. 19 år gammal, inte särskilt världsvan men jag har tagit mig till Boston, här har jag lyckats bygga upp ett liv på bara 2 månader. Ett liv som jag om några dagar kommer lägga bakom mig, men jag vet att jag fått vänner för livet likaså minnen och erfarenheter jag aldrig hade förväntat mig.
Från och med fredag kommer jag alltså bo i ett område som kallas lake forest. Området är känt för att vara inspelningplats till diverse filmer. Breakfastclub och the vow för att nämna några. Jag kommer bo i ett enormt hus med privat tennisbana och pool och jag kommer ha min egen "lägenhet" på 65m2. Rena motsatsen till vad jag tänkt mig när jag gick in i rematch. Min melodi var mer - ge mig en vanlig medelmåttig familj. På något sätt trodde jag att jag skulle känna mig mer bekväm då, inte så felplacerad. Men självklart är det personerna i familjen som styr om man trivs eller inte. Personkemi är något man inte kan se över email eller Skype. Men nu sitter jag här, 580 mil från hemma eller va vad de!? Och jag ska åka några hundra mil längre ifrån Sverige igen. Vad finns det för godtagbar anledning till att inte leva vidare i drömmen här? Det har tagit mig ett år från informationsmötet till att jag satt på planet hit. Under det året har jag inte pratat än annat än det här och sett fram emot det hur mycket som helst. Att ge upp bara för man har lite uppförsbacke ? Bättre att kämpa på och vänta tills man kommer över krönet och får nedförsbacke istället. Rida ut stormen så att säga. Mina nya familj frågade om jag hade några speciella saker som jag ville ha i mitt krypin när jag kom fram. Vad svarar man få det? Ja tack, en välkomst kommitté så stor som hela min släkt, svenskt godis, lite nya kläder, en läcker bil och senaste tekniken? Skämt åt sido så där, hehe. Jag svarar: en varm kram och ett leende. Men det känns lite överflödigt eftersom både mamman och pappan sagt att deras famnar och hjärtan står vidöppna för att lära känna mig.

Det slår mig att det är sista gången jag sitter och häckar inne på mitt älskade starbucks på tremont street, south end. Självklart skulle de krångla med parkering just idag och istället för att hitta en gratis parkering som jag annars är så bra på fick jag betala dyrt för att stå här. Det fina är att bilen står 3 meter från ingången till starbucks. Gäller att se de positiva i situationerna, eller hur?

Dagar sen jag kom till USA: 57
Dagar jag har kvar av mitt au pair år: 307
Dagar kvar till jul: 62/63
Dagar kvar till jag fyller 20: 84